Hur många valrossar finns
•
35.000 valrossar strandsatta
Den enorma samlingen valrossar fångades på bild vid en årlig fotografering av havsdäggdjur i Arkits.
– Vi fångade dem på bild vid Point Lay på en strand i nordvästra Alaska, säger Julie Speegle, talesperson vid NOAA (National Oceanic and Atmospheric Administration) som gör den här typen av foto-inventeringar till nyhetsbyrån AP.
I brist på havsis i de arktiska vattnen hade den enorma massan valrossar tagit sig söderut och strandat i nordvästra Alaska.
Beroende av is
Till skillnad från sälar kan valrossar inte simma till havs hur länge som helst utan behöver is för att vila på. Men en allt mindre förekomst av sommarhavsis gör det svårt för valrossarna att hitta en viloplats.
Dessutom föder honorna sina ungar på is och använder isen som hopptorn för att dyka ner i vattnet efter sniglar, musslor och maskar.
– Det här är ett tydligt tecken på hur miljön i Arktis förändras dramatiskt. Valrossarna berättar nu för oss det isbjörnarna har symboliserat i
•
Valrossar tvingas upp i bergen – där de faller mot sin död
I Netflix-serien “Our planet” kan man se skrämmande filmer på valrossar i en situation vi inte är vana att se dem. Nytagna bilder från östra Ryssland visar nämligen valrossar som tvingats upp i bergen - och som faller okontrollerat från höga klippavsatser när de ska försöka ta sig ned.
Tom Arnbom, havsexpert på Världsnaturfonden WWF, menar att fenomenet är en följd av smältande havsisar.
- Det är valrossar som går i land när de inte har någonstans att vara ute till havs, alltså ligga på isen. Så blir det väldigt trångt på stränderna så går de längre och längre bak, säger han i SVT:s Morgonstudion.
Pressas upp i bergen
- Det är tusentals på tusentals valrossar som trycker upp. Enda sättet att få lite vila längst bak, för att inte pressas mot klipporna, är att gå upp. Och när de ska ner, då händer det här.
Tom Arnbom upptäckte fenomenet med de stora landstigande valrosskolonierna redan 2007.
– Det var då havsisarna
•
Valross
Valross (Odobenus rosmarus) är en sälart som lever i Arktiska havet. Den är en stor säl och känns igen via sina övre hörntänder som förlängts till långa betar.
Systematik
[redigera | redigera wikitext]Valrossen beskrevs vetenskapligt 1758 av Carl von Linné i tionde upplagan av hans Systema Naturae. Valrossen (Odobenus rosmarus) är den enda idag förekommande valrossen och placeras som ensam levande art i familjen valrossar (Odobenidae).[2] Valrossen är ett hundliknande rovdjur (Caniformia) som tillhör kladensälar (Pinnipedia) där den placeras i gruppen öronlösa sälar.
Det vetenskapliga släktnamnet är bildat av de gammalgrekiska orden ὀδούς odous (tand) och βαίνω bainō (gående). Det syftar på artens vana att dra sig på is framåt med hjälp av hörntänderna.[3]
Utseende
[redigera | redigera wikitext]Typiskt för valrossen är dess två stora betar som kan bli upp till en meter långa. Betarna består av så kallad valrosselfenben och hos vuxna individer sakn